Vad var det som hände? Efterbearbetning av en simulering för utvecklande av professionell kunskap hos polisstudenter

David Sjöberg; Staffan Karp; Tor Söderström

doi:10.3384/njvet.2242-458X.14v4i2a8

Authors

David Sjöberg Umeå Universitet
Staffan Karp Umeå Universitet
Tor Söderström Umeå Universitet

DOI:

https://doi.org/10.3384/njvet.2242-458X.14v4i2a8

Keywords:

efterbearbetning, simulering av olycksplatser

Abstract

I den här artikeln fokuseras om och på vilket sätt efterbearbetningsfasen vid simulering av olycksplatser stödjer lärande av professionell kunskap hos polisstudenter. Efterbearbetningen bestod av ett avslutningssamtal med de 50 polisstudenter som deltog i simuleringen samt en video-baserad debriefing med sex av studenterna. Studien baserades på en enkät till alla studenter och djupintervjuer med de sex utvalda studenterna. Resultaten visade att femtiotre procent av polisstudenterna ansåg att avslutningssamtalet inte bidrog i någon större utsträckning till lärandet av yrkesrelevant kunskap Intervjuerna visade att avslutningssamtalet var alltför allmängiltigt och oprecist för att bidra till utvecklande av professionell kunskap, medan den video-baserade debriefingen fungerade som en medierande resurs för att identifiera och överbrygga luckor i kunnandet. Vår slutsats är att innehåll och utformning av efterbearbetningen är viktigt att beakta för att ge goda förutsättningar för lärande av professionell kunskap med hjälp av simuleringar i professionsutbildningar.

Att öva för att lära sig att hantera polisiära situationer utgör ett viktigt inslag i polisstudenters utbildning. Lärandet sker genom praktiska övningar t.ex. drillövningar och övningar av specifika moment men även via simuleringar där studenter agerar som polis i mera komplexa situationer. Simuleringar är inte unika för polisutbildning utan utgör ett vanligt inslag i professionsutbildning genom sin koppling till ”verkliga” situationer (Peters & Vissers, 2004; Lederman, 1984). Under de senaste årtiondena har simuleringar använts för utbildning inom så skilda professionsfält som medicin och hälsovård, flyg och blåljusverksamhet. Simuleringar kan vara av skiftande karaktär t.ex. fysiska i form av rollspel men även datorbaserade. Simuleringar kan syfta till att utveckla en specifik färdighet (se t.ex. Windsor, 2009; Stefanidis, Acker, & Heniford, 2008; Wallin, Meurling, Hedman, Hedengård, & Felländer-Tsai, 2007), som t ex att lära sig hur man avläser röntgenbilder (se t.ex. Söderström, Häll, Nilsson, & Ahlqvist 2012) eller till att lära hur man ska agera i komplexa situationer (Andersson, Carlström, & Berlin, 2013; Bauman, Gohm & Bonner, 2011), t.ex. vid svåra olyckshändelser med många personer inblandade (se t.ex. McConnell & Drennan, 2006). Simuleringar av komplexa situationer med många inblandade brukar benämnas som fullskaliga (se t.ex. Andersson, Carlström, & Berlin, 2013). Simuleringar antas träna och utveckla professionell kunskap genom att förbereda studenter på att hantera komplexa och ibland farliga situationer som de kan komma att ställas inför i en kommande yrkespraktik. Användningen av simuleringar i utbildningar bygger således på ett antagande om överföring av erfarenheter och kunskaper från ett sammanhang till ett annat (se t.ex. Söderström, Åström, Anderson & Bowles, 2014). I den här artikeln utgår vi från simulering som en utbildningsresurs där deltagarna interagerar med varandra och miljön (situationen) på ett målorienterat sätt i syfte att lära sig polisära kunskaper.

References

Alison, L., & Crego, J. (2008). Policing critical incidents: leadership and critical incident management. Devon, UK: Willan.

Andersson, A., Carlström, E., & Berlin, J. (2013). Organisering av en fingerad verklighet: Om övningar mellan blåljusorganisationer. Nordiske organisationsstudier.

Arafeh, J., Snyder Hansen, S., & Nichols, A. (2010). Debriefing in Simulated-Based Learning, Facilitating a Reflective Discussion. J Perinat Neonat Nurs, 24(4), 302-309.

Bakhtin, M. (1981). The dialogic imagination: Four essays. Austin: University of Texas press.

Bauman, M., Gohm, C., & Bonner, B. (2011). Phased training for High-Reliability Occupations: Live-Fire Exercises for civilian Firefighters. Human Factors: The Journal of the Human Factors and Ergonomics Society, 53, 548-557.

Childs, M. (2005). Beyond training: new firefighters and critical reflection. Disaster Prevention and Management, 14 (4), 558 - 566

Crookall, D. (2010). Serious Games, Debriefing, and Simulation/Gaming as a Discipline. Simulation & Gaming, 41(6), 898-920.

Dieckmann, P., Gaba, D., & Rall, M. (2007). Deepening the theoretical foundations of patient simulations as a social practice. Simulation in Healthcare, 2(3), 183-193.

Dieckmann, P., Manser, T., Rall, M., & Wehner, T. (2009). On the ecological validity of simulation settings from training and research in the medical domain. In P. Dieckmann. (Ed), ( 2009). Using simulations for education, training and research, vol 3. Berlin: Pabst Science Publishers.

Dillenbourg, P. (2002). Over-scripting CSCL: The risks of blending collaborative learning with instructionalesign. In P. A. Kirschner (Ed.), Three worlds of CSCL. Can we support CSCL (pp. 61-91). Heerlen: Open Universiteit Nederland.

Fanning, R., & Gaba, D. (2007). The role of debriefing in simulation-based learning. Simulation in Healthcare, 2(2), 115-127.

Gherardi, S. (2006). Organizational knowledge: The texture of Workplace Learning. Oxford: Blackwell Publishing.

Haglund, B. (2003). Stimulated recall, några anteckningar om en metod att generera data. Pedagogisk forskning i Sverige. 8(3), 145-147

Hamad, G., Brown, T., & Clavijo-Alvarez, J. (2011). Postoperative video debrie?ng reduces technical errors in laparoscopic surgery. American Journal of Surgery, 194. 110-114.

Hamilton, N., Kieninger, A., Woodhouse, J., Freeman, B., Murray, D., & Klingensmith, M., (2012). Video Review Using a Reliable Evaluation Metric Improves Team Function in High-Fidelity Simulated Trauma Resuscitation. Journal of Surgical Education, 69(3). 428–431

Hatano, G., & Wertsch, J. (2001). Sociocultural Approaches to Cognitive Development: The Constitution of Culture in mind. Human Development, 44, 77-83.

Hjerm, M., & Lindgren, S. (2010). Introduktion till samhällsvetenskaplig analys. Malmö, Sweden: Gleerups.

Issenberg, B., McGaghie, W., Petrusa, E., Lee Gordon, D. L., & Scales, R. (2005). Features and uses of high fidelity medical simulaitons that lead to effective learning. Medical Teacher, 27(1). 10-28.

Kinsella, E. (2009). Professional knowledge and the epistemology of reflective practice. Nursing Philosophy, 11, 3-14.

Kvale, S., & Brinkmann, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.

Lave, J., & Wenger, E. (1991). Situated learning: Legitimate peripheral participation. New York: Cambridge University Press.

Lederman, L.C. (1984). Debriefing: A critical re-examination of the post experience analytic process with implications for its effective use. Simulation & Gaming, 14 (4), 415-431.

McConnell, A., & Drennan, L. (2006). Mission impossible? Planning and Preparing for Crisis. Journal of Contingencies and Crisis Management. 14(2), 59-70.

Mäkitalo, Å. (2012). Professional learning and the materiality of social practice. Journal of Education and Work, 25(1), 59-78.

Peters, V.A.M., & Vissers, G. A.N. (2004). A simple classification model for debriefing simulation games. Simulation & Gaming, 35 (1), 70-84.

Polishögskolan. (2005). Nationell Bastaktik. Stockholm: E.O. print.

Rystedt, H., & Sjöblom, B. (2012). Realism, authenticity and learning in healthcare simulations: rules of relevance and irrelevance as interactive achievements. Instructional Science, 40, 785-798.

Salas, E., & Burke, C. S. (2002). Simulation for training is effective when. Qual Safety Health Care, 11. 119-20. Schön, D. (1987). Educating the Reflective Practitioner. New York: Jossey Bass.

Shinnick, M. A., Woo, M., Horowich, T., & Steadman, R. (2011). Debriefing: The most important component in simulation? Clinical Simulation in Nursing, 7(3), 105-111.

Smith, D., (2004). For whom the bell tolls: Imagining Accidents and the Development of Crisis Simulation in Organizations. Simulation & Gaming, 35(3), 519-538.

Sjöberg, D. & Karp, S. (2012). Video-based debriefing enhances reflection, motivation and performance for police students in realistic scenario training. Procedia Social and Behavioral Sciences, 26, 2816-2824.

Stefanidis, D., Acker, C., & Heniford, T. (2008). Proficiency-Based Laparoscopic Simulator Training Leads to Improved Operating Room Skill That Is Resistant to Decay. Surgical Innovation 15(1), 69-73.

Stokoe, E. (2013). The (in)authenticity of simulated talk: Comparing role-played and actual conversation and the implications for communication training. Research on Language and Social Interaction, 46(2), 1-21.

Säljö, R. (2005). Lärande och kulturella redskap. Om lärprocesser och det kollektiva minnet. Falun: Norstedts.

Säljö, R. (2009). Learning, Theories of Learning and Units of Analysis in Research. Educational Psychologist, 44(3), 202-208.

Söderström, T., Häll, L., Nilsson, T., & Ahlqvist, J. (2012). How does collaborative 3D screen-based computer simulation training influence diagnostic skills of radiographic images and peer communication. Contemporary Educational Technology, 3(4). 293-307.

Söderström, T., Åström, J., Anderson, G., & Bowles, R. (forthcoming, 2014). A Framework for the Design of Computer Assisted Simulation Training for Complex Police Situations. Campus-Wide Information Systems.

Wallin, C-J., Meurling, L., Hedman, L., Hedengård, J., & Felländer-Tsai, L. (2007). Target focused medical emergency team training using a human patient simulator: effect on behaviour and attitude. Medical Education. 41. 173 -180

Wenger, E. (1998). Communities of practice: Learning, meaning, and identity. Cambridge: Cambridge University Press.

Wertsch, J. (1998). Mind as action. New York: Oxford University Press

Wickers, P. (2010). Establishing the Climate for a Successful Debriefing. Clinical Simulation in Nursing, 6, 83- 86.

Windsor, J.A. (2009). Role of simulation in surgical education and training. Anz Journal of Surgery, 79(3), 127- 132.